Graverad tårtspade

Graverad tårtspade givet inslag på födelsedagen

En bortglömd men otroligt bra present är tårtspaden och tårtkniven. Det är presenter som man oftast glömmer bort. När jag frågade runt bland mina bekanta så hade ingen fått sina tårtbestick utan själva vara tvungen att köpa dem någon gång i början av när de flyttat hemifrån och skulle ha sitt första kalas.

 

Min kloka mamma Tankarna gick genast tillbaka till min kloka mamma. En gång i tiden fick jag ett otroligt fint bestickpar bestående av både en graverad tårtspade och kniv. De var i silveröverdag och hade blomrankor på skaften. Jättevackra, jag hade själv aldrig tänkt på att köpa besticken förrän jag skulle ha mitt första födelsedagskalas i min lilla lägenhet. Då stod mamma och pappa där och ringde på dörren. Mamma hade bakat min favorittårta och med sig hade de små paket. I ett paket fanns dessa vackra tårtbestick. Jag har dem kvar än idag och använder dem vid varje födelsedagskalas vi har i familjen. Det har varit barn under åren, nu är de flesta utflugna, men än försöker vi fira med tårta så fort tillfälle ges och varje gång så plockar jag fram besticken jag fick av mina föräldrar för många år sedan. De kommer hänga med mig livet ut. De börjar bli lite nötta, men det är en charm i sig tycker jag.

 

Sonen Min äldsta son som bor i en stor härlig trea bara en liten bit från vårt hus har frågat om han inte kunde få dem av mig. Jag antar att de fyller något minen hos honom om barndomens födelsedagskalas. Nu funderar jag på att själva köpa vackra bestick till hon, eller ska han kanske få mina och jag köper mig nya själv? Jag vet inte vad som är bäst. Det kanske är bäst att jag frågar hans flickvän först, hon kanske inte alls ser charmen i dem som sonen gör.

 

Då kommer arvegodset Förra helgen fick jag en trevlig överraskning när jag besökte min gamla faster. Hon tog fram en kartong ur garderoben. Hon satte kartongen framför mig på bordet där jag satt. Här ska du se, sa hon. Det här är saker som jag sparat från min mamma och som jag skulle bli så glad om någon skulle ta över så vi inte behöv ta dem till någon Loppis. Med spänning öppnade jag kartongen som stod framför mig. Det som var tänkt som ett fikabesök föra att glädja min faster blev helt plötsligt till en spännande paketöppning för mig. Det här hade inte förväntat mig. Jag öppnade kartongen försiktigt, nästan som om jag skulle varit rädd att ha sönder något genom att bara öppna kartongen. Tankarna susade runt i huvudet. Det första jag såg var farmors vackra hembroderade duk som hon ofta hade på bordet när det var något alldeles extra. Det var inte ofta hon använde den, bara vid högtidliga tillfällen och den var som ny. Så jag tog helt enkelt upp duken och vecklade ut den. Tänk vilket vackert arbete hon lagt ned på alla dessa små fina blommors om prydde kanten längs duken. Jag vek försiktig ihop duken och lade åt sidan och jag tittade åter ner i kartongen. Där låg farmors vackra servis som hon alltid stod dukad på bordet när vi kom och skulle fira henne. Där fanns även gamla sockertången som låg i sockerskålen så att man inte skulle ta med fingrarna bland sockret. Hjärtat gjorde ett skutt i bröstet av glädje. Farmors små kalas hade haft större intryck på mig än jag velat medge eller ens tänkt på förrän nu när jag satt där med en av kaffekopparna i handen, duken och den roliga sockertången som jag lekte med tills farmor blev rikligt arg på mig. Längst ned i lådan låg en liten avlång kartong. Jag plockade försiktigt upp den och öppnade upp den. Där låg tårtbestick, en tårtspade och en tårtkniv. Det var helt fantastiskt. De hade hunnit svartna lite då de är av silver, men det är ju bara att putsa upp. Jag minns några gånger när farmor satt och putsade silver hemma. Bland annat var hon extra noga med att putsa tårtbesticken. Svaret skulle jag få alldeles strax när jag vände på tårtspaden. Jag studerade den vackra tårtspaden noga och jag vände på den och såg en liten inskription som jag aldrig sett tidigare. Det stod ingraverat med små sirligt snirklande bokstäver, till min älskade Gerda, må vi fira många födelsedagar i vårt hus daterat år 1935. Min faster tittade på mig och började plötsligt berätta att farmor berättat för henne att det var en kärleksgåva från farfar när de byggt klart huset och väntade sitt första barn, min pappa. Jag tittade på min faster och frågade om jag verkligen skulle få hela kartongen? Ja om du vill ha den, svarade hon. Mina barn vill inte ha det för de anser att det bara är skräp. Någonstans kunde jag förstå det för de hade träffat min farmor och farfar en gång per år, medan jag bodde en kilometer därifrån och besökte dem nästan dagligen.

 

Min tur väl hemma tog jag upp allt igen och tittade på sakerna en gång till. Tanken slog mig att min son kanske ville ha något av det här. Helgen därefter bjöd jag hem honom tillsammans med hans flickvän. Jag tog farm jargongen och visade dem den lilla skatt jag fått. De tyckte att de var väldigt fina. Då säger min son helt plötsligt, men mamma nu när du fått nya tårtbestick så kanske jag kan få dina gamla.  Jag tittade på honom och frågade om han verkligen ville ha de gamla fula slitna besticken. Naturligtvis ska du få dem, men bara på ett villkor och det är att ni bjuder på en riktigt god tårta. Nu till helgen är vi bjudna på tårta och jag gläds över att sonen ser det enkla i livet och inte bara pengar.